Bakom ögonlocken / texten (Swedish text)

Tankarna kretsade kring mitt visuella arv. Fast det handlade nog egentligen mest om mitt visuella självförtroende. Troligtvis för att jag inte erövrade det till fullo förrän i vuxen ålder. Det var snarare när jag hamnade på reklambyrå, designskola, till slut läste konsthistoria och blev kulturellt, kreativt och visuellt ”bildad” som jag började känna att mitt visuella arv också spelade roll. Men även då handlade det nog, i ärlighetens namn, mest om att försöka avkoda existerande normer och stilar, kanoniserade konstnärer och designers. Men med ”bildningen” så kom både modet och verktygen att sätta i sammanhang och lita på mitt eget gillande.
Och hela tiden fanns det där. Mina egna bilder. Mitt bakgrundsbrus. Som inte lät sig inrättas i stilar eller epoker. De saker som jag alltid hade fastnat för och som jag hade en sorts taktil, djupare känsla för. Det som inte var något särskilt, men som drog min uppmärksamhet till sig. Det är bilder och miljöer som jag fortfarande kan ha svårt att kategorisera eller sätta ord på. Men det är sånt som gör mig varm. Jag gillar det helt enkelt.

När jag började försöka fotografera somliga av dessa bilder. Gamla replokalen Berget, högstadieskolan, F18, mobilmasternas lampor, bakgården på skilsmässolägenheten på Kungsholmen och värmeverket i Umeå, så blev inte bilderna alltid lika starka som i mitt huvud. Och som det är med fotografi, så blev en del kraftfulla och annorlunda, men lossnade nog i ärlighetens namn från min grundkänsla. Det blev något annat. Förmodligen nya pusselbitar i min palett. Men jag väljer att se den magiska kopplingen till grundögonblicken. Dessa bilder, även om det inte var så det såg ut, är ett resultat av mitt liv. Fast i flera steg.

Modellandskapen. Oavsett om det var Flåklypa, Staffan Westerberg (jag sket i hans ångest, det var modellvärlden som var grejen) eller Märklin. När jag uttråkad låg på en soffa i Katrineholm eller Gränna och stirrade på böckernas ryggar i en bokhylla av teak. Clownen Jac, John le Carré eller Bonniers lexikon. Gardinmönster där jag hittade upprepningarna och störde mig på när de inte var sammanfogade och till synes klumpigt, inte höll ordningen. När jag lärde mig hur mönsterkonstruktion går till på Beckmans, fattade jag vad det var jag hade tittat på. Pappas oscilloskop – gröna sinusvågor på svart glas – dansade till min röst och till spänningen från en komponent. Mammas plastskelett stod i källaren. Det låg ryggrader och handleder på matvagnen, i hallen.
Att i timmar leta efter de pikanta detaljerna i Derek Riggs tecknade skivomslag och till slut hitta två små siluetter som har sex, bland hundra små skuggor på omslaget till The Number of the Beast. Den broderade påfågeln ovanför bäddsoffan i Gränges. Att följa färgfälten och fjädrarna och se vilka som hängde ihop med vilka. Också där en viss irritation över bristen på symmetri.


Vattentornet i Flemingsberg vars roterande ljus lös upp väggen i rummet på avdelning B88. Längst upp i ena hörnet på Huddinge sjukhus. Utsikten därifrån var mot skogen och baksidan. Suset från ventilationen och ljuset från vattentornet kändes tryggt. För trots smärta och doften från morfinmagarna. Så har någon ändå skapat detta jättelika hus. Där mängder med människor kämpar för att jag och andra skulle slippa det så mycket som möjligt. Korridorernas funktionella linoleumgolv i olika färger. Ett desperat försök att hjälpa människor att hitta i de identiska korridorerna. På det golvet susade en rumsgranne runt. På mage med en sorts hemmagjord skateboard. Han var några år äldre än jag. Kanske tio. Han hade inga eller icke fungerande ben. Minns inte riktigt. Men armarna var starka. Han kunde stå på händer och sköt sig framåt i hög fart. Jag i rullstolen var både klumpigare och långsammare. Men jag skulle ju få gå igen, efter nån månad eller två.
Längs med Västerhaningevägen mot Lida friluftsgård, så var vägen flankerad av rödljus. Både för bilar och för flygplan. Rödljuset som stoppade bilarna när Viggen-, eller Drakenplanen skulle starta på låg höjd för att öva, spana, eller vad dom nu gjorde, under vad jag senare förstod var kalla kriget. Jag har en minnesbild (men som minnesbilder är så kan den vara konstruerad) att jag cyklandes i skogarna på avstånd såg flamman från efterbrännkammaren långt borta i dunklet när jetplanen startade.
Snöbilden som inte är alperna, fjällvärlden eller Himalaya, utan ett par grushögar där man nu bygger bostäder på den fd. flygflottiljen F18. På den betongbanan sprutade flygplatsens brandkår ut en stor hög med skum som barnen fick springa runt i. Jag såg inget annat än vitt där inne. Det enda som hördes var de andra barnens röster. För några år sedan så slutade man ta vatten från rullstensåsen i närheten pga. giftiga brandsläckningsmedel från den gamla flygplatsen.
En sommar under 80-talet jobbade jag på Televerket Radio, Rundradiosektionen. Jag svarade i telefon på ett kontor på Årstafältet. Jobbet på avdelningen var att se till att TV- och Radiosändningar fungerade. Bland annat så hade de olika licenser för hur högt de fick klättra i radio- och TV-masterna. Vissa hade till uppdrag att klättra högst upp i Nackamasterna om det skulle behövas. Överallt var jag åkte så kommenterade pappa olika radiomaster och vår tomt hade trådar spända mellan husen och träden. Genom dom kunde man få radiokontakt med Nya Zeeland. Om det var bra väder.
Mobilmasten bakom knuten där jag nu bor, och som syns från mitt köksfönster. Den har en starkt lysande röd lanterna i toppen. Det visade sig vara samma röda ljus som jag stod och tittade på när jag var ensam vaken i det stora huset en bit bort. Under de tuffa åren.
Det var en starkt lysande röd punkt, strax ovanför trädkanten. Som hela tiden lös. Oberörd av allt annat som pågick. När det drog ihop sig i ansiktet och tårkanalerna vidgades eller när det bara var ensamt. Jag började observera de här röda punkterna överallt. Mitt i en kolsvart skog längs med E4:an, en disig kväll på en fotbollsplan i en förort, eller ovanför hustaken i stan. Där hänger de röda ljusen. Trösterika och påminner oss om att vi inte är ensamma. Ibland tänker jag de kanske har ett superbatteri. Så att när alla människor är borta, så kan dessa röda ljus fortsätta lysa däruppe ovanför trädtopparna.


När jag läste konsthistoria så intog holländska 1600-talsstilleben en särställning hos mig. De har något enkelt och vackert, fast med ett djup. Ett lite bredare välstånd hos borgerskapet hade gjort det möjligt för fler att köpa nåt fint att ha hemma på väggen. Och på grund av gråzonen till hantverk så öppnades måleriet upp även för kvinnliga konstnärer. Målningarna visar inbjudande mat, bröd och fasaner. Vackra blommor, sköna ting och fantastiskt målat glas. Men dom är också symbolspäckade. En överblommad blomsterbukett eller en ditmålad fluga påminner oss om att den vackra buketten, eller den inbjudande osten har passerat bäst föredatum, och är på väg mot sin oundvikliga förruttnelse. Ett budskap till betraktaren. Att detta gäller även dig. Passa på och lev. Imorgon är det över.
Jag fascinerades också av fotograferna Robert Mappelthorpes och Irving Penns stilleben och blomsterbilder. Peter Savilles New Orderomslag likaså. Hur kan vissa saker som ser så banala ut, vara tunga medan annat är Gallerixkonst. Är det bara för att en lärare sagt det. Eller hade just de här bilderna en inneboende kvalitét?
När jag hittade den spektakulärt förruttnade blomman i trädgården i Älgnäs så var jag nästan politiskt deprimerad. Jag upplevde en stark kognitiv dissonans när de stora problemen radade upp sig. En betydande ansamling politiker gled längst ut på soffkanten och liksom tittade i taket och hoppades att ingen skulle märka vem dom gosade med. Klimatarbetet hade tappat luften, medan den ena politiska bunkerbomben efter den andra i form av motorvägar och visionära sjukhusbyggen, briserade och sög syret ur välfärden. Men alla kände sig tvingade att fokusera på rädsla, för att det kollektiva känslolivet krävde det. Jag hade precis läst ett scenario av Max Tegmark (eller kanske citerade han en Sci-Fi författare?) om hur en framtida generell superintelligens vid en eventuell målkonflikt med mänskligheten (tex. mellan människa och hela det ekologiska systemet) skulle kunna utplåna oss. Troligtvis inte i ett blodigt robotkrig. Utan genom att dosera lagom mycket preventivmedel i vattnet och därmed krympa generation efter generation. Tills vi är borta. Jag tittade på den tidigt utblommade växten (det här var redan i början av augusti). Den hade börjat ruttna. Efter regnet passade jag på och tog några bilder. Den var vacker och lite äcklig. Jag tänkte att nästa sommar, här i trädgården till den gamla 1800-talsskolan. Då kommer det stå en ny blomma på samma ställe. Då ska jag se hur den ser ut när den lever. Apokalypsen kanske inte är så farlig när allt kommer omkring.


Doriska, Joniska och Korintiska kolonner. Fram till Art Nuveau/Jugend epoken så var den klassicistiska arkitekturen norm. Det var inte frågan om man skulle använda sig av grekiska principer, kolonnordningar och proportioner. Utan mer om hur, och på vilket sätt. Den klassiska stilen är en så stark västerländsk norm, så när man bevittnar ett antikt grekiskt tempel vid havet är det svårt att se förbi klichén. Den antika byggnadsstilen har ju ända sedan Romantiken dessutom omstöpts till ruin. Ett grekiskt tempels rätta element är en raserad byggnad. Precis som de vita skulpturerna som en gång i tiden var färgstarkt målade, så hade de vita och förfallna templen trätak och målade friser.
Vid Poseidontemplet i Sounion söder om Aten så är utsikten magnifik. Några kilometer bort ligger de nedklottrade betongruinerna från någon sorts semesterhotell som aldrig blev. Överallt längst kusten blickar betongskeletten från förmodade lyxvillor och hotell ut över medelhavet. För mig så blev det oemotståndligt att fotografera eftersom parallellerna var så uppenbara. Många har berättat om hur demokratins vagga blev ett krisande skelett utan framtid. Och med samma inramning, medelhavet, olivlundar, berg och öar i fjärran, så var det här alltså platsen för gudarnas lek med människorna och deras öden. Numera lekplats för världsekonomin, där det unga Grekland istället drivs på flykt eller till upplopp. Men samtidigt en hoppfull hägring i fjärran för den som vågar sig ut på havet i jakt efter något bättre. Samma placering ger en besökare av såväl tempel som lyxvilla sublima upplevelser. Båda nu i ruiner.


Jag satt mitt emot henne på pendeltåget och blev lite tagen av looken. MTR-uniform, hårt sminkad, blundade och vilandes med ansiktet mot solen. Hon lät solstrålarna värma ansiktet och jag kunde inte låta bli att ta en bild. Att vila mitt i allt är en konst. Att blunda som det enklaste och barnsligaste sättet att slippa världen. Precis som barnet som tror att världen försvinner när det håller för ögonen. Det är väl en bild av närvaro på något vis. Eller kanske tvärtom egentligen.

De dansande paren från min och min son Vilhelms sista kväll i Berlin, nere vid floden någonstans nära musei-ön. Det hade riggats upp en dansbana vid vattnet där det dansades tango. Det hängde lyktor i träden och vi tittade på. Det var vackert och centraleuropeiskt. Jag vet ju inte om det var lika filmiskt bakom hennes ögonlock. Troligtvis inte. Hon kanske rekapitulerade en danskurs.

Maria som vilar ögonen en stund, samtidigt som lungorna töms på vätska, där längst upp i hörnet på Norrlands Universitetssjukhus. Från fönstret i korridoren så syns skorstenen från värmeverket på Ålidhem. Och håret som böljar över kudden är nu en peruk hos någon annan.

Mannen som spelar för oss turister i tempelstaden Angkor Vat i Kambodja. Antingen förlorade han sig i sin musik eller så blinkar han bara till. Bilden är tagen med en gammal Rolleiflexkamera, så det syns inte så tydligt på den matta glasskivan i sökaren.

Däremot var jag mycket medveten om det amputerade benet. Som besökare i Kambodja får man veta att det är vanligt på grund av alla trampminor som skräpar runt om i landet.
Senare berättade mamma om den första läkaren som uttalade sig när det upptäcktes att mitt ena ben skulle bli mycket kortare. Han berättade helt frankt att de tänkte amputera. Pang tjong. Enbent treåring. Livet skulle bli lättare med en protes. I min tjocka lunta av journaler så stod det om hur chockade mina föräldrar blev. Men istället så dök det upp en grekisk ortoped, Doktor Sevastik. Med en ny metod för att förlänga ben som alternativ till att såga av dom. För mig var han en farbror som pratade lite konstig svenska, hade torra men lätta händer, var obönhörligt snäll och stod ut med såväl sprutfobi som utdragna operationer. Jag har i efterhand förstått att han är något av en legend inom ortopedi. Till mig köpte han Dumleklubbor. Bara jag gick med på ett blodprov.


Scenerna fortsätter att rasa runt om oss. Det är säkert så att vissa av oss ägnar mer uppmärksamhet åt bilderna och berättelserna. Men jag kan inte släppa tanken på att alla har ett visuellt arv. Och att inget av dessa arv är mer värdefullt eller spektakulärt än andras (ok, vissa kanske är lite mer spektakulära). Men att ha självförtroendet att känna att just min bildpalett är värdefull. Det är en annan sak. Och att de bilder som dyker upp kring mig, det är bilder som bygger min person. Mig tog det mellan 20-40 år att erövra det som är mitt. Vad ska jag ha det till? Kanske lära känna mig sig själv litegrann. Selektivt och nostalgiskt? Absolut. Jag tycker i alla fall om att se det där uppfläkta pianot, den utbrända bilen med det vädjande budskapet, och den veritabla Vermeermålning som uppenbarade sig i Luring och Annikas stuga. För hur det än är med världen, människorna och ekosystemen. Så har man i alla fall ett litet bildgalleri att ta fram, där bakom ögonlocken.

Publicerad av Lars Lengquist

Artist, songwriter & designer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: